UNIKABOXEN - Protestanter vs Katoliker

Konflikter om vad som var den sanna och rätta läran uppstod i samma stund som ledare, både världsliga och andliga förstod behovet av en djupare mening, som sammanför människor och vad denna gemensamma syn kunde leverera i form av makt och rikedomar. Långt innan våra nuvarande världsreligioner gjorde sitt intåg på scenen skapades strukturer för hur normer skulle implementeras. Vad som var rätt och fel beskrevs i sagor med många liknelser, där döden och livet efter döden ofta utnyttjades som en belöning till de rena och rättrogna. De som inte levt efter normerna straffades även efter döden. Att straffas först efter döden räckte inte för att skapa stabilitet, utan sanktioner för att statuera exempel, visa den rätta vägen och skapa lydnad blev en del i samhällsbygget och är så än idag, även om straffen förändrats och verkställs på olika sätt beroende på var i världen du befinner dig.

Någon världslig ordning med struktur har vi aldrig sett även om både det Romerska riket och den Romersk-Katolska kyrkan hade anspråk på att skapa en. Genom tiderna har det alltid funnits konflikter mellan olika samhällsstrukturer. Strukturer uppbyggda kring en världslig och andlig ideologi eller lösare sammansatta strukturer uppbyggda kring en protest mot en struktur. Reformationens idéer banade väg för en sådan struktur baserad på en protest mot den Romersk-Katolska kyrkan. Löst sammansatt som enhet, men med stark regional förankring.

Ordet Protestant används idag som ett samlingsnamn för de människor med en Kristen tro och anslutna till kyrkor, som avvisar den Romersk-Katolska kyrkans anspråk på att vara den enda rättmätiga och som inte står i kommunion med de Ortodoxa kyrkorna. Dessa Protestantiska kyrkor, samfund och grupper har samtliga sitt ursprung i några av de Kristna reformrörelserna på 1500-talet. Protestant, som begrepp användes första gången vid riksdagen i Speier 1529, för att beteckna Lutheranerna. För att beskriva rörelsen, som enhet, började Protestantism att användas i tyskan under sent 1500-tal, men då bara för den Lutherska rörelsen. I det Engelska språket nämns begreppet första gången 1640, men med en vag innebörd. I Svenskan har vi använt begreppet sedan 1680 och då menar vi alla reformationsrörelserna, både Lutherska och Reformerta, men vi kallar oss inte själva för Protestanter, varför begreppet får en inskränktare användning när vi nämner vår egen Evangelisk-Lutherska troslära. Ordet protestantism som självbeteckning förekommer till exempel inte i något av Svenska kyrkans nuvarande normerande dokument. Geografiskt är ordet mer populärt i den engelskspråkiga världen än i den tyskspråkiga. I Tyskan används ordet Evangelisch för att beskriva både Lutheraner och Reformerta.

Irländska Protestanter och Engelska Puritaner

I vag mening kan ordet numera även användas om en rad sentida evangeliska inriktningar, men paradoxalt nog mindre ofta om den Anglikanska kyrkogemenskapen, som vanligtvis inte använder detta ord som självbeteckning utan snarare betraktar sin kyrka som en reformerad Katolsk kyrka. Detta skapar en viss förvirring eftersom vi förknippar striderna på Nordirland som en kamp mellan Protestanter och Katoliker. I själva verket har tro och religionstillhörighet ganska lite med kampen att göra. I själva verket skulle man kunna säga att Protestanterna på Irland var Katoliker, som protesterade mot Engelska Puritaner, som i sin tur sågs som Protestanter av den Katolska kyrkan, eftersom man brutit med Påven. Mer nationalism än konfessionalism med andra ord och i grunden ett ställningstagande för eller emot den Engelska överhögheten, vars ambition att kontrollera Irland startade med Henrik VIII:s nya kyrkopolitik och Reformationen på 1500-talet.

Cross of scriptures från 1000-talet. Clonmacnoise, Irland. Foto: Tommy Sörstrand.

Kristendomen och kyrkan på Irland har sitt ursprung i ett långsamt trosskifte under 300- och 400-talet och hade under en övergångstid starka Keltiska särdrag, både gällande organisation som gudstjänstliv. Genom kyrkomötena i Rath Brasail 1111, Kells 1152 och Cashel 1172 antog de Irländska stiften Romerskt gudstjänstliv. Ärkebiskopen av Amargh, ett stift som grundades redan omkring 445, kom att få ställningen som ledare av hela kyrkoprovinsen.

Henrik VIII injagade respekt för sin nya kyrkopolitik avskiljd från Påven och förklarades 1542 av öns biskopar till Kung av Irland. Han förde i allmänhet en försonlig politik, som gick ut på att binda både de Anglonormandiska och de Keltiska stormännen till kronan genom att ge titlar och förläningar och på så sätt få hjälp med att upprätthålla ordning och bana väg för en Anglikansk civilisation. Han reformerade de båda kyrkorna på ön, den Engelska och den Keltiska, efter mönster från England. Ett mönster som genom Suprematiakten 1534 fastälde att; Kungen var det enda högsta överhuvudet på jorden över kyrkan i England. De flesta klostren drogs in till kronan, men det stora flertalet av befolkningen fick på det hela taget behålla sin Katolska tro. En klen tröst när den dominerande Engelska kyrkan på Irland i sin utpräglade anglikanska form förvandlades till ett lydigt redskap för den hänsynslösa Englandstrogna regeringen i Dublin och deras stävan efter ett anglikanskt Irland. Flera uppror gjordes av Irländska stormän, men slogs ned och utvidgade på så sätt den Engelska kyrkans verksamhetsområde och de beslagtagna godsen skapade förutsättningar för Engelska kolonialister. Den Spanske Kungen Filip II och Påven manade på sina Katolska trosfränder att protestera och göra uppror. I slutet av 1500-talet höjde den Keltiska earlen av Tyrone upprorsfanan understödd av en ditsänd Spansk hjälpkår. Han lyckades vinna en del militära framgångar innan han i ett avgörande slag vid Kinsale 1601 kuvades i grunden. Spanjorerna tvingades att lämna ön och earlen tvingades till underkastelse. Irland led oerhört under dessa blodiga strider, som inte minst från Engelsk sida fördes med svek och grymhet. En tredjedel av befolkningen beräknas ha dött på grund av våld, hungersnöd eller andra umbäranden i samband med detta krig.

Karta över Irland innan den Engelska expansionen. Bild från Wikipedia.

Nu avskaffades den gamla irländska rätten, brehonernas lag, helt och med den även den forniriska jordäganderätten. Det ledde till omfattande godskonfiskeringar. Ulster koloniserades med Protestantiska nybyggare, mest från Skottland (plantation of Ulster, 1607). 1641 iscensattes ett stort uppror i Ulster av Roger O'Moore. Upproret var i första hand en hämnd från dem som genom Ulsters kolonisering mist sina gamla jordegendomar, men kom att utvidagas till en större konflikt genom det Engelska inbördeskriget. Upproret inleddes med en massaker på Engelska Protestanter. Antalet döda har överdrivits av både samtida och senare historieskrivare. En trolig siffra är att uppemot 5 000 personer mördades och att ytterligare 10 000 personer dukade under för köld och hunger på flykt undan massakern. Till detta uppror anslöt sig senare även de Engelska katolikerna på ön och i Kilkenny bildades 1642 ett stort förbund av Irländska Katoliker, som tog på sig det Irländska parlamentets myndighet och för en tid leddes av ett Påvligt sändebud, Rinuccini.

Klosterruin, Irland. Foto: Tommy Sörstrand.

Kung Karl I av England försökte genom sin ståthållare på Irland få till stånd en överenskommelse med de Irländska Katolikerna för att kunna spela ut dem för sina syften mot det puritanska Engelska Parlamentet. Men Karl I:s opålitlighet och splittringen i de Irländska upprorsmännens led hindrade samverkan.

Oliver Cromwell porträtterad av Samuel Cooper 1656. Bild hämtad från Wikipedia och beskuren.

1649 avrättas Karl I i det Engelska inbördeskriget och Parlamentet utnämnde Oliver Cromwell till Irlands ståthållare. Han landsteg i augusti samma år och kuvade Irland så som det aldrig förr varit underkuvat. Tusentals deltagare i upproret deporterades till Västindien och Irländska soldater uppmuntrades att gå i utländsk krigstjänst. Den ursprungliga planen var att konfiskera alla upproriska och Påvetrogna Papisters jordegendomar och samla dem i Connacht. De jordegendomar som på detta sätt blev lediga skulle fyllas dels med kolonialister av Engelskt ursprung och Kalvinistisk tro, dels med soldater i Parlamentshären och puritanska adventurers. De sistnämnda var män som belönats för att de bidragit med pengar till Irlands återerövring. Förtrycket fortsatte under de efterföljande styresmännen, först av Cromwells svärson Ireton, sedan av en annan svärson, Fleetwood, och i moderatare former av Henry Cromwell.

Koloniseringsplanen blev endast delvis genomförd och många av de nya jordägarna antingen sålde sina anspråk till Irländare eller uppgick i den Irländska landsortsbefolkningen. I större delen av landet rådde emellertid från denna tid en Protestantisk och utländsk härskarkast över en underkuvad Katolsk befolkning och blodiga minnen av grymheter från båda sidorna skulle splittra dem för århundraden.

Karl II beslutade efter restaurationen*, att följa puritanernas linje. Genom Irish acts of settlement stadfästes Cromwells konfiskeringar och avseende nya godsförläningar gynnades Engelsmän i förhållande till de forna Irländska jordägarna.

*återinförandet av monarkin i England.

Jakob II kung av England, Skottland och Irland mellan åren 1685-1688, konverterade till Katolicismen 1671, men lyckades ändå bestiga tronen och utnyttja sin arvsrätt, trots massivt motstånd från Protestanterna och parlamentet. Han sökte därför stöd från de Irländska Katolikerna. Han utnämnde i detta syfte 1687 en katolik, earlen av Tyrconnel till lordlöjtnant. Denne förberedde en fullständig omvälvning av förhållandet mellan Katoliker och Protestanter framförallt beträffande rättsförhållandena för jordägande på Irland. Men Jakob II blev avsatt i 1688 års revolution, Den ärorika revolutionen, då England formulera den första stora revolten mot envälde till förmån för konstitutionellt styre och individuella rättigheter. Kommande regenter fick vid trontillträdet skriva under Bill of Rights, som stadfäste den brittiska parlamentarismen. Revolutionen leddes av delar av parlamentet i samarbete med den Nederländske ståthållaren Vilhelm III av Oranien och dennes gemål Maria, Kung Jakobs Protestantiska dotter, sedemera Maria II av England, som kom att samregera med sin make Vilhelm III. Jakob II flydde under maktövertagandet till Frankrike. 1689 begav sig Jakob till Irland där han hyllades med entusiasm. Ett samstämmigt Katolskt parlament upphävde Karl II:s Acts of settlement och konfiskerade jord som tillhörde Jakobs fiender. Hans Franska hjälphär understöddes av en väldig Irländsk folkresning, men den Engelske Kungen Vilhelm III:s arméer gick ändå segrande från slagen vid Boyne, l juli 1690 och vid Aughrim, 12 juli 1691. Efter detta upphörde Jakobinernas korta era på Irland definitivt. De Irländska jordägarnas rätt förmånliga bestämmelser drogs tillbaka. Kapitulationen och fredsfördraget i Limerick den 3 oktober 1691 fick förödande konsekvenser för den Katolska sidan. The Flight of the Wild Geese är benämningen på den massflykt som drabbade ön efter förhandlingarna. De som stridit mot England erbjöds att följa sin ledare Jakob till Frankrike och fortsätta att slåss för honom där. Omkring 14 000 soldater valde detta och många tog med sina fruar och barn till skeppen i Corks hamn.

Doolin Tower, Irland. Foto: Tommy Sörstrand.

Efter Limerick följde de så kallade tvångslagarnas långa och sorgliga era. Irlands Katoliker berövades genom en lång rad undantagslagar så gott som alla medborgerliga rättigheter. Till exempel valrätt och valbarhet till det Irländska parlamentet, tillträde till domarkåren och advokatståndet samt en mängd ämbeten och kommunala förtroendeposter.

Katoliker fick inte:

inneha vapen,

äga en häst värd mer än 5 pund sterling

ge sina barn skolundervisning eller sända dem utomlands för att uppfostras

köpa, ärva eller som gåva motta jord av protestanter

arrendera jord på längre tid än 31 år

inneha arrende på sådana villkor att nettovinsten uppgick till mer än en tredjedel av arrendesumman

vara förmyndare för ett barn

Protestantiska förmyndare uppmuntrades direkt genom lag till proselytmakeri. Om en Katoliks äldste son övergick till Protestantismen, skulle han ärva faderns hela egendom och fadern inskränktes då under sin livstid kraftigt i sin förfoganderätt över den. Fadern ställdes i stort sett på undantag. Ett Katolskt barn, som förklarade sig för Protestant, togs genast ur faderns vård. Varje Protestant som gifte sig med en Katolik, ställde sig därmed under tvångslagarna. Blandade äktenskap nästan omöjliggjordes genom stränga förbudsbestämmelser. Den Katolska kyrkan förföljdes och trakasserades på många olika sätt.

Även delar av Irlands Protestanter utsattes. Presbyterianerna i Ulster trakasserades och all Irländsk handel och industri hölls nere genom exportförbud och liknande tvångsbestämmelser som genomdrevs av det Engelska köpmannaintresset. Tvångslagarnas överdrivna hänsynslöshet gjorde dock att de inte fick den avsedda effekten. Proselytmakeriet hade endast liten framgång. De förföljda Katolska prästerna blev böndernas betrodda ledare. Angivare blev allmänt föraktade. De för Protestanter och Katoliker lika betungande begränsningarna för handel och industri skapade en känsla av ett visst gemensamt intresse. Detta hade betydelse för den fortsatta utvecklingen. Under 1770-talet började tvångslagarna mildras. Redan tidigare hade bondeoroligheter varslat om faran med den långt drivna tvångspolitiken. När Irland under det Nordamerikanska befrielsekriget blev utblottat på krigsfolk organiserades ganska imponerande skaror av frivilliga till öns försvar. Dessa kom snart att användas som påtryckningsmedel av skickliga politiker när det gällde att påverka det motsträviga Brittiska parlamentet mot ett upphävande av de kvävande handelsbegränsningarna. Henry Grattan genomdrev på så sätt 1779-80 ett avskaffande av flertalet inskränkningar i Irlands handelsfrihet och 1782 tvingade han fram ett upphävande av Poynings lag och de flesta andra inskränkningarna i det Irländska parlamentets självständighet. Han lyckades på så sätt skapa ett nästan sidoordnat förhållande med det Brittiska parlamentet avseende Irland.

Tvångslagarnas ytterligare mildring blev en första åtgärd för detta Grattans parlament, som dock egentligen representerade det Protestantiska Irlands intressen. Den reformverksamhet som det nya parlamentet under tvekan och med många svårigheter påbörjade i syfte att utvidga den protestantiska kolonin till en irländsk nation avbröts genom de franska revolutionsidéernas våldsamma påverkan på det Irländska samhället. Theobald Wolfe Tone bildade föreningen Society of United Irishmen i Belfast 1791. Dess ursprungliga syfte var endast att stötta Katolikernas emancipation, en grundlig parlamentsreform där Katolikerna befriades från sin omyndiga ställning, men snart genomsyrades den av långtgående revolutionära idéer. The catholic committee, en äldre sammanslutning i Dublin för främjande av de Katolska intressena radikaliserades kort därefter och utsåg Wolfe Tone till sin sekreterare. Alliansen mellan dessa båda föreningar blev grogrund för en häftig agitation och ledare avstod inte från att rekommendera de våldsamma medel som whiteboys och andra banditgrupper tidigare använt. Storbritaniens premiärminister William Pitts önskemål var att genom omfattande eftergifter åt Katolikerna motverka upprorsrörelsen, men detta motarbetades av regeringen i Dublin. Premiärministern fick ändå 1793 genom Relief act igenom sin vilja och Katolikerna fick rösträtt, även om de fortfarande inte kunde väljas in i parlamentet och därför hade mycket liten nytta av denna reform.

Under tiden tilltog laglösheten, särskilt i Ulster, där Protestanter och Katoliker mobiliserade mot varandra. Protestanterna gick samman i Orange Society medan Katolikerna formade Defenders. 1796 sökte Wolfe Tone i spetsen för en Katolsk delegation hjälp i Frankrike och samma år gjordes ett misslyckat landstigningsförsök. Regeringen i Dublin försökte att krossa upprorsrörelsens hemliga organisation. Regeringstrupperna sökte brutalt igenom Ulster i jakt på dolda vapen och upprorsmän. Flera ledare arresterades. En ny Fransk invasion förbereddes, men otålighet och hämndlystnad framkallade ett uppror redan innan den franska hjälpsändningen hunnit anlända. När general Humbert landsteg i augusti 1798 med en obetydlig styrka vid Killala i grevskapet Mayo, var upproret under fruktansvärd blodsutgjutelse redan kuvat. Humbert kapitulerade och Wolfe Tone, som hade tillfångatagits räddade sig från schavotten genom självmord.

Nu föreslog premiärminister Pitt en fullständig union mellan Storbritannien och Irland. I juli 1800 lagstadgades detta. Genom denna union upplöstes det Irländska parlamentet. Irland representerades i stället i det Brittiska parlamentet genom 100 ombud i underhuset. Ombuden valdes av grevskap, städer och köpingar samt 4 Protestantiska biskopar och 28 av sina ståndsbröder utvalda peerer*. Irland behöll emellertid sin gamla förvaltning med centralpunkt i Dublin castle och den Protestantiska statskyrkan. Med tiden blev handeln befriad från de särskilda restriktionerna, men Irlands bidrag till riksutgifterna sattes orättvist högt och de löften som Pitt lovat den Katolska befolkningen i form likställdhet med Protestanterna uteblev trots Kungens vädjan. Katolikerna gäckades fullständigt i dessa förhoppningar.

*Peerer eller på Svensla Pärer kallades de utvalda adelsmän som utgjorde det Brittiska parlamentets överhus. Namnet och begreppet härstammar från den medeltida feodalismen, enligt vars rättsuppfattning alla vasaller under samma länsherre ansåg sig som jämlikar (latin pares). Vid domstolarna hade de att döma i varandras mål, då ingen, som ej var deras jämlike, fick sitta till doms över dem. Kungens omedelbara vasaller, kronvasallerna, bildade i den fullt utvecklade vasallstaten en högsta domstol (franska cour des pairs). Dess medlemmar, i Frankrike kallade pairs de France, kom efter hand att utgöras uteslutande av de mäktigaste kronvasallerna, vilka med tiden lyckades få sina rättigheter och skyldigheter ärftliga efter primogenitur.

Från 1810 leddes de Irländska Katolikerna av advokat Daniel O'Connell. Han samlade på ett agitatoriskt mästerligt sätt Katolikerna i en mäktig folkrörelse och Catholic association, som bildades 1823 blev centralpunkt. Det centrala budskapet var att upphäva 1800 års union. 1838 genomdrevs en konvertering av erläggandet av tionden till det Anglikanska prästerskapet till en penningskatt som huvudsakligen drabbade jordägarna. Detta efter en bullersam folkrörelse mot det förhatliga tiondesystemet. 1841 förnyade O'Connell sin agitation för upphävandet av unionen, som 1843 åter skapade en folkrörelse, som antog väldiga proportioner, men som sedan lika fort avtog i styrka utan att ha åstadkommit några praktiska resultat.

Klosteranläggningen Clonmacnoise 500-tal. Foto: Tommy Sörstrand.

Missförhållanden och jordens ojämna fördelning kännetecknar annars 1800-talets Irland. De fåtaliga, ofta i England boende, storgodsägarnas vanvård av de stora egendomarna samt arrendatorernas och jordarbetarnas osäkra ekonomiska ställning var missförhållanden som direkt kunde härledas från de gångna århundradenas konfiskeringspolitik och som på 1800-talet ytterligare förvärrats genom den stora befolkningsökningen. Befolkningen ökade från 5 356 594 till 8 295 061 mellan åren 1803-1845. De nödlidande folkmassorna i många trakter av ön levde nästan uteslutande av potatis. När potatisskörden delvis slog fel 1845 och fullständigt förstördes av potatispesten 1846, framkallade detta en katastrof. Sjukdomar och hungersnöd anses ha krävt omkring en miljon människoliv. Denna förfärande folkminskning förstärktes av den emigration, framför allt till USA, som tog fart efter hungersnöden. Under de närmast följande årtiondena fortsatte befolkningsminskningen för att år 1881 blott uppgå till 5 159 839 människor. Dessa människor som svultit i generationer var ett lätt byte för vilken agitator som helst. Efter närmare 400 år av vanstyre och imperialism var det ganska lätt att mobilisera en befrielsearmé, även om det fortfarande fanns en grupp Irländare som var rädda för den Katolska kyrkans inflytande och såg Engelsmännen som befriare och de enda som kunde garantera befolkningens fri- och rättigheter.

Efter 1:a världskriget var frågan hetare än någonsin, och i vissa områden pågick ett verkligt inbördeskrig. Britterna skickade in så kallade Black and Tans, en specialstyrka bestående av världskrigsveteraner för att bekämpa våldet på Irland. När kostnaderna för krisen blev Britterna övermäktiga, förhandlade de med olika moderata fraktioner bland irländarna om en lösning. Till sist kom parterna i december 1921 överens om ett fredsavtal. Hela den Irländska ön, utom Ulster i norr, skulle få status som en dominion, ett självstyre inom det Brittiska samväldet av samma typ som Kanada hade.

Vissa fraktioner vägrade att godta fredsvillkoren. Det var framförallt villkoret att parlamentsledamöterna i Dublin skulle svära trohet till den Brittiske kungen som var omstritt. Många socialister var missnöjda med fredsvillkoren eftersom det inte skulle skapa det samhälle man ville ha. När britterna hade lämnat den nybildade Irländska staten, tog ett nytt inbördeskrig vid. På den ena sidan stod bland andra IRA, den Irländska Republikanska Armén, som utmanade frikårerna från den nybildade Irländska fristaten. Kriget blev ett bittert krig som kom att vara fram till 1923 och kostade drygt 10000 människoliv. Kriget kom att skapa skiljelinjerna inom Irländsk politik som i mångt och mycket gäller än idag. Eamon de Valera alierad med IRA tog över ett sargat och fattigt land efter inbördeskriget och försökte skapa en förenande nationalism. En konstitution antogs 1937 med de Valera som arkitekt. De Valera, känd som varm förespråkare för gaeliska, införde det Keltiska språket som första språk trots att majoriteten av invånarna bara pratade Engelska. Man vidmakthöll även att den Irländska fristaten skulle omfatta hela den Irländska ön, något som gjorde många av invånarna i Ulster rädda för vad en återförening skulle kunna innebära.

Förslag om nationellt finansierad sjukvård liksom mödravård avslogs i och med att kyrkan ville slå vakt om sina sjukvårdsinrättningar. Abort och skilsmässor förbjöds. En ny konstitution antogs 1949 som gjorde Irland till en fullt självständig republik, men de fundamentala problemen kvarstod. Under 1950-talet tvingades många jordbrukare ge upp på grund av olönsamhet och flyttade istället till städerna eller utomlands. Lönerna var låga och arbetslösheten var hög. Människor tvingades bo i slumkvarter som var några av de värsta i Europa. Emigrering blev åter ett förstahandsval.

Under 1990-talet talade man om den keltiska tigern som symbol för det växande välståndet med årliga BNP-ökningar, som vid denna tid var högst i hela Europa efter staterna i Östeuropa. För första gången var invandringen större än utvandringen vilket bidrog till att kulturen i Dublin diversifierades och att den Katolska kyrkans inflytande minskade. Skilsmässor tilläts för första gången och blev ett tydligt exempel på de nya krav, som krävs för att permanent begrava stridsyxan och skapa ett samhälle i fred och frihet.